Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 1

Presten reciterade då med halfhög röst nägra verser ur en psalm som lämpade sig på Clotildas befrielse. Den unga flickan och hennes trosför vandter upprepade, ödmjukt knäböjande, med stor andakt verserna. Derefter vände Ephraim sig till Didier. — Det står er fritt min unga herre, sade han till honom, att fortsätta er väg; men om ni har förtroende till mig, så må ni stanna i vårt sällskap tills i morgon. Edra krafter och mod skola styrkas genom några timmars sömn. — Vardige fader, svarade Didier med fast röst och bugade sig, jag vill icke lemna mllo Clotilda förrän jag vet henne vara i säkerhet. Med dessa stackars varelsers hjelp, hvilka fäst sig vid vårt öde, tillade han, pekande på dvergarne, har Jag lyckats rädda hennes lif och heder. Jag skall beledsaga er på er flykt, om hon samtycker dertill, och jag skall icke vara er till besvär eller onytta. Jag skall genast börja tjena er, och då jagten härdat mig från långa tider tillbaka mot mödor och besvärligheter, och då jag om sa behöfs kan uthärda en natt utan sömn, till och med om jag till medjan stode i ett kärr, så skall jag patrullera rundt omkring ert läger. Edra skildtvakter kunna låta öfverraska sig af sömnen, men jag skall hålla ögonen och öronen öppna i deras ställe. Bra, min unga vän sade Epraim, rörd af den kärnfulla enkelhet med hvilken den unge mannen erbjudit sin hjelp. Ni är ett af dessa rena hjertan som Herran utvalt, och på domens dag skola edra handlingar tala högt. Jag antager ert förslag, ty våra bröder äro uttmattade. vaka åt flodsidan, och jag åtager mig Apremonts klippor,