Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 2

Didier började blifva otålig och med fara att misshaga sin vägvisare ämnade han draga profeten i rockärmen, då denne senare tycktes tvärt uppvakna, skakade sitt ljusbruna hår, aftorkade med afvigsidan af handen sin i svett badande panna och kastade en obestämd, frågande blick på främlingen. — Hvem är ni, min vän ? frågade han. — En adelsman som undflytt en mycket mäktig och gynnad hofherres hat. Mitt ärende är att bedja er antingen få hvila bär, eller ock forsätta vår väg. Ephraim lade sin högra hand på Didiers skuldra: — Alla förföljda ärv bröder, min vän; jag begär hvarken att få veta ert eller er fiendes namn; ni har rätt att dela vår fristad, men ni må icke blifva stötta af att både ni och edra följeslagare bevakas ända till dagen blir ljus. Hjordens säkerhet fordrar det, ty vi äro vid hvarje steg vid hvarje lägerplats hotade af förrädare och spioner. Jag har vården om de kristna själarne, och Anden har befallt mig latt vara misstrogen. Abdias, återvänd till er post. Vägvisaren lydde, I samma ögonblick mumlade en mild röst: — Ephraim Leblane, har Anden befallt er att misstro äfven mig? (Forts.)