Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 1

— —— ——— rade Clotilda; han har kunnat bysa medlidande med en fattig flicka mig, jag är men han är ur stånd att missbruka den tjenst han gjort för att tillfoga mig någon vanheder. — Ni har således icke af hans förvirrade blickar, hans sväfvande röst, hans blinda hängifvenhet, hans trotsande af konungens befallningar, kunnat gissa till hans kärlek? — Nej, madame; jag visste att mr Didier var tapper och beslutsam ända till eförvägenhet, jag visste att han var storsinnad ända till oförsigtighet, och jag trodde att han för hvarje i fara stadd qvinna skulle göra det han gjort för wig. Allt mer och mer brydd af dessa oppenhjertiga svar ville dock Diana icke uppgifva sin strid innan hon fått veta den unga flickans hemlighet. Hon fattade hastigt hennes hand och skarpt seende in i sin rivals ärliga ögon sade hon: — Låt vara, att ni varit blind, ehuru ni är en qvinna; ni har kanhanda icke anat att ni var passioneradt älskad, men kan ni neka att ni alskar mr Didier? — Jag, madame! utropade Clotilda, bäfvande som om hon i hjertat blifvit stucken af en tarantel. — Svara! Svara! Sök icke att narra mig med en lögn, som jag icke skulle tro. Jag har anat den kärlek ni hyser i djupet af ert hjerta. Jag har velat att ni skulle upphöra att dåra er sjelf och låta denna farliga kärlek tillväxa, under form af tacksamhet. Och nu, då ni mot er vilja låtit sanningen framlysa, nu, om ni är en hederlig flicka, skall ni inse att det är er pligt att aldrig närma er Didier. Tårar öfverskjöljde Clotildas ansigte; hon blygdes öfver att se sitt hjertas oskyldiga hemlighet profanerad af denna