Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 3

— —— — — Fran Utlandet. Det är af af ett visst intresse, att se, huru trenne med hvarandra i ett nägot eget förhållande stående potentater ester sin uppfattning af situationen på nyårsdagen uttalat sig i de angelägenheter, som röra dem närmast. Vi redogjorde i förgår i korthet derför; men då yttrandena äro verkligen betecknande fortjena de nog sina kommentarier. Märkligast är pafvens yttrande, då han mottog den transka officerskåren i cour. Han uttalade nemligen den tillitstulla förtröstan, att Piemont skulle ångerfullt falla till fota för S:t Peters tron, liksom Jakob föll för Guds fötter, sedan han en hel natt stridt med honom. — Detta yttrande är, oafsedt den anspråkslösa liknelsen, märkligast derföre, att den tydligt ådagalägger, nuru påtven alltjemt framhärdar i sin envisa toresals, att behålla det verldsliga väldet och strida med hela det öfrriga Italien. II. helignet har ingenting velat lära af det framsarna, han ser ej, ty han vill icke se, att den brytning, hvars framträdande i verkligheten han söker hindra, endast skall bli så mycket större genom hans motstånd. Hvarje vän af ordning, lugn och frid kan ej annat än beklaga denna nya politiska förklaring af påfven, som blott skall ån mera reta sinnena och befordra anarkien, och då kejsar Napoleon i sitt nyärstal särskildt betecknat såsom sin lifligaste önskan fredens upprätthållande, skulle man vilja antaga, det han skall med ovilja upptaga denna nya oförsonliga förklaring af pärven. Till representanterna för sitt folk yttrade Victor Emanuel deremot, att året 1862 icke uppfyllt nationens önskningar, hvarsöre han så mycket ifrigare måste uppmana deputerade kammaren, att med hängitvenhet och endrägt tramhärda i sin verksamhet. Konungen yttrade sig derefter med tilltredsställelse ötver sin armes hållning, hvilken vid hvarje tillfälle motsvarat hans förväntningar, liksom öfver landets, och tillade: Hatven förtroende till mig, såsom jag hafver förtroende till eder! — Här återigen hatva vi en monark, som uppmanar sitt folk att sluta sig närmare till honom och ej låta sig uppröras at söndringar, men på samma gång ätven hänvisat derpå, att folket ej fått sina önskningar uppfyllda, önskningar hvilka vi alla veta sytta mot Rom. Italien skall således fortfarande intaga sin bestämda hållning gentemot Rom och oeftergifligt fordra: den verldsliga maktens skiljande från den andliga. I Paris är man retad öfver Spanien, hvilket på inga vilkor tyckes vilja ansluta sig till Frankrike, och man väntar att grollet skall utbryta vid första tillfälle. Frankrike väntas skola åter göra försök till bemedling i Nordamerika, på grund af den öfvervigt sydvapnen åter visat sig hafva och den harm som hos folket gör sig alltmera gällande. I Frankrike motser man med stor oro januari månad och man befarar många fallissementer derstädes, Den grekiska tronföljden har under sista veckan tyckts luta åt prins Amadeus af stalien, vilken England sannolikt förordat, alltsedan conung Ferdinand af Portugal detinitivt atslasit anbudet om kronan. Men Osterrike, för vilket en italiensk prins på Greklands tron naturligtvis icke skulle vara någon täclkig yn, har nu uppträdt mycket bestämdt emot lenna kandidatur och förklarat den grekiska rågan så nära sammanhänga med den orienaliska, att det måste protestera emot detta rojekt. — Förvecklingarne i denna fråga stia alltmera, och man börjar hysa vissa farågor för hvart det skall leda hän, då makerna nu tyckas åter vara alldeles oeniga.