Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 2

— Hvad fel har jag då begått emot er, madame? frågade ClorildaIIVad fol? är det då ingenting att förakta vär gastfrihet, att vilja fly ur vårt slott som ur ett fångelse, att misstro konungens beskydd? Är ni då en hemlig arflagerska, en förklädd prinsessa som någon vild jätte vill bortröfva, eller en motsträfvig novice som hennes familj vill tvinga att taga slöjan? Nej, ni är helt simpelt en irrande dam, upphittad på stora vägen. Men ni är stolt öfver er skönhet, och ni tror er heder sväfva i större fara midt i konungens af Frankrikes hof än på de af marodörer öfversvämmade vägarne. Och då den unga flickan betraktade henne med häpnad, återtog hon, utan att kunna dölja sitt uppretade tillstånd. I — Gå på! Tala! tillstå edra orättvisa misstankar! Poradera med alla de vackra fraser som edra vördnadsfulla och lättrogna tillbedjares bvundran lärt er! — Jag anklagar ingen, madame, svarade Clotilda med lugn, men jag vill njuta min frihet. — Ni är väl ung, min sköna, for att så djerft pocka på er frihet. Tror ni då, att jag icke läser i djapet af ert hjitrta? Ah, ni vill vara fri, fri att springa efter äfventyr. Om man icke för er öppnar portarna på vid gafvel, så skall ni bruka krigsknep och ni skall försvinna likasom edra värda systrar, zigenerskorna, som lemna sitt herberge innan ännu värden val hunnit vakna. Men ni skall ju icke fly ensam, eller huru, min rädda turturdufva? Ni hoppas att vid nästa korsvåg råka en räddare som skall beskydda er med sin bors och sitt svärd, som det är brukligt i alla goda romaner.