Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 2

— Ni skymfar mig, madame, och jag låter er göra det utan att försvara mig, men ni har ingen rätt öfver mig, och jag vet ej huru jag kunnat göra mig förtjent af ett dylikt raseri. Jag har icke tänkt täfla med damerna af la petite bande i konsten att fånga hjertan. — Skrymtaktiga flicka! utbrast grefvinnan. Har ni icke begripit att jag talade om vär nevö, Didier? — Mr Didier! Den eatorsinte adlingen ! sade Clotilda hastigt. Hans onkel älskade honom, fortför Diana, men nu har han ådragit sig onkelns vrede. Konungen hade samtyckt att anställa honom vid hofvet, men nu har han trotsat konuagens missnöje. Jag var hang beskyddarinna, bans rädgifvarinna, jag älskade honom, och han har nästan skymfat mig. Allt detta har han gjort för er skull min sköna. För er skull förnekar han sin familj, förderfvar sin lycka, inviger sig åt elände och olycka, och allt detta har ni åstadkommit med en enda blick. Didier älskar er, tillade bon i sin vredes hänförelse. — Han älskar mig! Han, mr Didier! mumlade Clo tilda. Hon nedböjde hufvudet, försjunken i en slags extas, och en lindrig rodnad färgade hennes kinder. Grefvinnan märkte huru hennes ögon strålade och hörde hennes bjertas häftiga slag. Hon insåg då att hon sjelf för den unga flickan yppat den kärlek flickans räddare hyste till denna. (Forts.)