Göteborgsposten – 5 januari 1863, sida 3

llIvarjehanda. En oväntad hjelp af en okänd välgörare Östgöta korrespondentens brefskrifvare från Stockholm gör åtskilliga reflexioner med anledning af de personer som vid jultiden (och äfven på andra tider aj året) bruka betala sina inköp med de medel, som de öfverkomma i andras fickor, eller också, för lätthetens skull, taga varan och glömma liqviden.4 I samman hang härmed berättas följande anekdot om anledning till uppkomsten af en fond, donerad till en af hulvudstadens församlingar till välgörande ändamål: För 5 eller 10 år sedan inträffade i handlander X. Ä bod att man inom kortare tid saknade atskil. liga småsaker, som förkommo på ett så besynnerligt sätt, att man till en början alls icke visste, hvem man skulle misstänka. Commisserna befunno sig i en högs obehaglig ställning, de misstänkte hela verlden och hvarandra inbördes, men voro öfverens i en sak, nemligen att hålla skarp utkik. Genom trägna observationer lyckades de slutligen fixera misstankarna på en person, men som hans samhällsställning borde freda honom för dylika förmodanden, anmälde de endast sina suppositioner för patron. Han tillsade dem att ingenting låtsa om, men att nästa gång den omtalade herrn infann sig och något misstänkt föreföll, genast derom inrapportera. Några dagar efteråt inkom i boden personen i fråga och bad att få se på engelska pennknifvar; man framtog sådana och den besökande såg på flera efter hvarandra. En af bodbetjenterna tyckte sig nu märka att en pennknif försvann i kundens ficka och skyndade att genast underrätta patronen. Denne begaf sig ut i boden och bad herrn stiga in på kontoret ett ögonblick. Sedan de välinkommit dit, stängde hr X. dörren och yttrade helt lugnt: min herre ni har i fickan en engelsk pennknif, som ni tagit utan betalning ur min bod, liksom ni förut gjort med åtskilligt annat vid olika tillfällen. Jag villicke tillställa en skandal för ett lappri; sätt er ner och skrif nu genast en revers på 1,000 riksdaler, som skola öfverlemnas åt de fattiga, och saken är glömd. Den tilltalade vågade icke göra någon invändning, skref sin reverg och på det viset fingo de fattiga en oväntad hjelp af en okänd välgörare. Underbar räddning ar lisssara. Under det sista ovädret i Skotland träffades ett af mr Reid, förpaktare under godset Knoydart, bebodt hus af en blixtstråle, som kom byggnaden att remna från takåsen till grunden. Mr Reid hade just nyss gått till sängs, och sängen hvaruti han hvilade slungades högt upp i luften, under det dörren till sofrummet slets af sina krokar och slungades in i rummet. Mr Reids hustru, som befann sig i ett annat rum, ämnade, i den högsta grad af förskräckelse, skynda till sin mans hjelp, men den trappa hon måste passera för att komma till den del af våningen hvarest mannen befann sig hade blifvit splittrad af blixtrar och den stackars qvinnan, som i sin ifver ej varseblef detta, störtade genom öppningen ned i vinkällaren. Ej en enda fönsterruta, ej ett enda glaseller porslinskärl i hela huset förblef helt och inom få ögonblick störtade största delen af huset in, Grannarne skyndade genast till hjelp och till deras stora förvåning framdrogs såväl mr och mrs Reid som husets tjenstepersonal ur ruinerna utan att ha erhållit annan skada än några smärre skråmor.