Göteborgsposten – 5 januari 1863, sida 1

om icke en alldeles ny grund för skogslagstiftningen efter detta antages. Jag anser för en samvetspligt, att här uppenbara hvad jag sett och vet om våra skogars vådliga belägenhet. Förlidet år hade jag uppdrag att på alla boställen och kronolägenheter inom Ösira Göinge, Gerds och Willands härader af Christianstuds län besigtiga ekoch furuskogen. Uti den officiela berättelse, jag vid min äterkomst ingaf, yttrade jag bland annat: Hvad nu slutligen resultatet af förrättningen beträffar, så är det särdeles tillfredsställande i ett afseende, nemligen den stora virkesqvantitet, som erhållits, ty det var i sanning förvånande, att inom blott tre härader finna öfver 5,000 fällbara ekar; deremot högst nedslående i ett annat, nemligen den säkra erfarenhet, som vunnits, att ekskogarne med stor skyndsamhet gå sin undergång till mötes, så att i våra efterkommandes tid hvarje ek torde blifva ett sällsynt minne af ett förgånget slägte. Jag får i afseende härpå först åberopa den omständigheten, att de friska tillväxande ekarne äro obetydligt flera till antalet än de sällbara. Då bland de tillväxande ekarne många behöfva 50, andra 150 år, för att hinna tillräcklig storlek, följer att tillgången under 100 år blir obetydligt större, än tillgången för ögonblicket. Vidare är det ännu betänkligare, att telningar nästan totalt saknas. Vidden af den förstörelse skogen undergått och fortfarande undergår, äfvensom orsakerna dertill, kan inhemtas af anteckningarne i journalen. När man nu läser journalen, så finner man t. ex. angående stora vången vid hemmanet Bastköp i Träne socken en så lydande anteckning: Då hela denna stora vång, innefattande flera hundra tunnland (huru många kan jag ej uppgifva, emedan ingen karta öfver hemmanet sanns), är nästan uteslutande bevuxen med ekskog, torde det vara skäl att här närmare betrakta, huru en Svensk, Kongl. Maj:t och Kronan tillhörig ekskog (måhända den bästa och största, som numera på något Kronohemman inom landet finnes qvar) ser ut, och hvad förhoppning en sådan för framtiden lemnar. Man finner då, att skogen härstädes består af om hvarandra blandade bättre och sämre ekar, ett eller annat uppskjutande rotskott från gamla stubbar efter fordom fällda ekar, rotskott från bok, afvenbok och lind, de sistnämnde till oerhördt stort antal, en och annan telning af rönn, o. 8. v. Men telningar af ek söker man fåfängt, . och om någon sådan på ett eller annat ställe händelsevis anträffas, är den alltid på något sätt skadad af kreaturs tand eller menniskohand. Jag tror knappast, att bland de unga tillväxande, från ollon uppvuxna ekar här finnas, kunna uppsökas tjugo oskadade, som hafva mindre än 4 tums diameter, hvilket allt häntyder derpå, att under loppet af ett betydligt antal år inga telningar här sått uppväxa. Orsaken härtill är ej svår attinse, när man vet, att då ollon-år inträffa, utsläppas svinhjordarne i skogarne. Dessa uppäta de flesta och bästa ollonen, och om några goda olion händelsevis falla på något för dessa ransakare otillgängligt ställe, eller annars af dem förbises, så att plantor deraf uppkomma, försumma dock icke nötkreaturen att de följande åren afbita den uppskjutande brodden, eller, om ängen höstas, slotterfolket att låta lian skära det ena strået med det andra. Hvad här är anfördt om ekskogens undergång gäller dock icke ensamt Bastköps stora vång, det gäller, med högst få undantag, alla boställen och kronohemman. Följden häraf är ej svår att förutse, nemligen att tvenne skördar af ek återstå, den ena just nu, den andra när de nu såsom tillväxande utmärkta träden hunnit tillräcklig storlek, och sedan har denna nyttiga skog, denna landets prydnad, försvunnit. Om