Göteborgsposten – 3 januari 1863, sida 3

Uvarjehanda. Upposssrande moderskärlek. En båt lastad med sten och gips seglade nyligen uppåt Seinen på vägen till Choisy-le-Roy. Det var afton och skepparen hade gått ned i kajutan, hvarest hans unga hustru, endast några och tjugo år gammal, samt hans lilla femåriga dotter redan krupit till kojs. Plötsligen väcktes skepparens uppmärksamhet af ett besynnerligt plaskande. Han skyndar att undersöka hvarifrån detta härleder sig och finner att den gamla farkosten fått en svår läcka och att vattnet med stor våldsamhet inströmmar. Här voro goda råd dyra. Han bade ingen mindre båt, och att rädda hustru och dotter på en gång var en fysisk omöjlighet. Han griper först tog i sin hustru och störtar med henne i vattnet, men modren ropar med hjertslitande stämma på sitt barn. Forst mitt barn, säger hon, och sedan mig! Med dessa ord lössliter hon sig ur mannens armar, störtar sig tillbaka in i den sjunkande båten och ilar till kajutan, men denna var redan fylld af vatten ; hon lyckas dock att få barnet, till hälften qväfdt af vattnet, upp på däck, men i samma ögonblick går fartyget till bottnen och floden uppslukar moder och barn. Mannen skyndar ögonblickligen till och gör allt för att rädda sina kära, men förgäfves; med knapp nöd lyckas han att sjelf berga sig från att dela de olyckligas öde. Han hade kämpat så länge för att rädda sin hustru, att han var halfdöd af mattighet och ansträngningar. Dagen derpå flöt modrens lik upp mot stranden; i sina armar höll hon fast sluten sin lilla fitl dotter, för hvars räddning hon uppoffrat sitt eget if.