Göteborgsposten – 3 januari 1863, sida 2

Jag vill att han af sina titlar och värdigheter ej får behålla mera än sitt namn, som han må båra såsom ett straff och minne af sitt förräderi. Jag vill att detta befläckade namn skall föreviga hans vanära. — Men om han vägrar att lyda? återtog roddaren, hvem kan väl hindra honom att utom Frankrike bära sitt St.-Michelsband om halsen, och konnetabelssvärdet vid sidan, hvilket han icke har konungens gunst att tacka för, utan som han tappert förvärfvat sig på bataljfältet. — Skulle jag än i egen person återfordra dessa båda insignier, så skall jag likväl, fois de gentilhomme förmå honom att kröka sig under min vilja. Roddaren skakade med en tviflande åtbörd på bufvudet. — Schweizarne prutkade fordom med titeln furstars betvingare, fortfor konungen. Jag tuktade schweizarne vid Marignano och lät från deras vapen utplåna den oförskämda devisen. — Äfven jag var med der, sire, och utdelade den dagen för er månget godt hugg. — Under hvems befäl kämpade du? frågade konungen. — Under mr de Bourbons, svarade roddaren. Jag ser honom ännu efter striden. Han var betäckt med blod, och hans rustning var sönderhuggen på mera än tjugo ställen. Då minns jag huru ni nalkades honom och inför edra soldaters ögon omfamnade honom med orden: — Carl af Bourbon, jag gör dig till konnetabel af Frankrike. — Det är sannt, mumlade konungen. — Tiderna äro bra förändrade. Då inträdde ban som segrare, gående på er högra sida, och jag kunde väl icke ana at