Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 2

— Huru, bondlurk! sade Frans, gående emot Marcel som inträdde på slottsgården; du ser en karl som springer och man ropar tag fast, men likväl låter du honom undslippa ? — Hör! återtog denne, som var vår gamle bekante, Marcel, icke vetande att det var med konungen han talade, buru skulle jag ensam kunna taga fast en karl som har en hel knippa knifvar hängande i gördeln? Nej täck; min käre herre, det är ert folks göromål, och icke mitt. Dessutom har jag hustru och barn, och om jag blifvit dödad, så hade det icke blifvit konungen som dragit försorg om dem. — Hvem har skickat dig hit? afbröt Frans tvärt. Kommer du också med nyheter? — Ja, nådig herre, och de som äro bedröfliga nog. — Fort! Tala... hvad är det som händt? Har du upptäckt något? I — Ja, jag har upptäckt att allt mitt hö har blifvit för(stördt . .. mitt hö som var så torrt och präktigt. — Bah! Hvad rör mig ditt hö? sade Frans höjande på skuldrorna. — Tusan, höet är för oss detsamma som bröd, och I mitt har blifvit totalt förstördt. Det gör mig ondt i hjertat. Och med afvigsidan af sin skrofliga hand aftorkade Marcel en tår söm förirrat sig på hans kind. — Du vet väl åtminstone, sade konungen afväpnad af den fattige mannens smärta, hvem gom så kunnat föröda ditt fält?