Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

1862—1863. Tyst och ofattlig som skuggan på Cha rone färja skyndar öfver till dödens land svann det gamla året hän, för att öka de många, många tidehvarfvens antal, som lagrats öfver hvarandra alltifrån tid blef. Ett ärsskifte drifver oes alltid till tanken på det eviga, ty, fråga vi oss, hvart taga alla dessa är vägen, hvarifrån komma de alla? Och det ofattliga, det oändliga, det eviga stå alltid i sin svinlande storhet för vår aningsfulla blick; Ett årsskifte är, liksom seklet och minuten, liksom årtusendet och sekunden, blott en knäpp på evighetens ur, som dock ej är någon tiumätare; det är ett skår i en likare utan början eller slut — och dock är det för menniskan, för menskligheten at vigt, ty året utgör, så att säga, stafven i hvilken vi tälja våra tankars och gerningars runor, och vid årsskiftet vända vi stafven om, för att börja skära nya runor för de dagar som :s nda. Näväl, hvad läsa vi i de underliga tecknen å stafven för 1862, hvad vänta yi oss skola tå läsa å den för 1863? Det går en tanke genom 1862 års runor, hvilken från en dunkel Valas spådom blifvit en klar sanning, från en formlös aning en harmoniskt gestalttad öfvertygelse. Och denna tanke är, att menskligheten alltmera närmar sig ett andligt årsskitte, en ny reformation, som rifver bort skrankorna, hvilka rests at spetsfundiga toalärare, och gör menniskorna i större flockar mera solidariska med hvarandra på deras andliga område. Kättare skola försvinna, ty en hvar skall akta sättet, hvarpå den andre tror, och båda skola de närma sig hvarandra, gemensamt egna sitt lif åt den praktiska kristendomen, åt aktgitvande på buden