— Jag kan trösta ers majestät med att karlen är qvar, ty ännu för fem minuter sedan skrek han som om han legat i elden. Och officeren hastade bort för att väcka portvaktaren, som i sin ifver att efterkomma konungens befallning ej gaf sig tid att kläda sig, utan rusade åstad att öppna porten och nedsänka vindbryggan. Knappt var detta gjordt då en liten fet och flottig man, iklädd en ändå flottigare jacka, rusade in på gården med andan i halsen. En sockertoppformig mössa af grått kläde tronade ofvanpå en skog af blondt stridt hår, som troligen aldrig fått annan frisyr än den naturen gifvit det. Framför honom hängde ett förkläde af tvifvelaktig hvithet, vid sidan ett stort fordral försedt med trenne knifvar. — Vid den helige Laurentius och hans halster, mina herrar, sade han, gnuggande sina knubbiga, af kölden rödsprängda händer, jag tycker vida bättre om att stå vid eldbrasan framför mina stekspett, än att smaka på vinden utanför edra vallar... Brrrr! Ni ha varit bra obarmhertiga som ej öppnat förr. — Hvad vill ni? frågade officeren. — Ni frågar hvad jag vill? utropade den lille mannen med korslagda armar och framåtlutad kropp; men det har jag ju i två timmars tid ideligen skrikit i edra öron ! Jag vill tala med mr de Montchenu. — Ni kan icke få råka honom i detta ögonblick, svarade officeren. Klockan är knappt fem, och ingen är ännu uppstigen i slottet.