stallda piketen gjorde vidlyftiga promenader fram och äter, insvept i en vid mantel, ty en skarp nordlig vind bläste och natten hade varit kall. Frans som hade mycket kort hår märkte då först att han glömt sin hatt. Officeren kom honom till mötes, och sedan han helsat ville han kalla vakten i gevär, men konungen afböjde det med en vink. — Efter de sofva äfven här, så är det onödigt att väcka dem för min skull, sade han. Hvad nytt i natt, min herre ? fortfor han, — Ingenting, sire, utom en karl sedan tvenne timmar tillbaka med stort väsen begär att blifva insläppt i slottet. — Hvad vill han? återtog konungen. — Han påstår, likasom alla som vilja in någonstädes, att han har vigtiga upptäckter att meddela, och för att förmå oss att skyndsamt öppna inblandar han mr de Bourbons namn. — Mr de Bourbons namn, säger ni? utropade Frans, och ni har icke på minuten underrättat mr de Montchenu, eller, om han är borta, hans hofmästare? — Sire, svarade officeren urskuldande, jag visste att, enligt bruket, nycklarne blifvit öfverlemnade till E. M:t, och jag ville vänta till dess E. M:t vaknat för att låta begära dem, — Låt öppna då, och det utan dröjsmål, sade konungen, räckande nyckelknippan som han höll i handen åt officeren, och gud gifve att karlen haft godt om tålamod och väntat.