Veckokrönika. Årets sista dag är inne och 1862 stål färdigt att samlas till sina fäder och föregån gare. I glömskans natt skall det dock e försvinna, ty frihet och upplysning hatva un der detsamma tagit stora steg tramät och de gömmer bland sina rika minuen måuget vac: kert och hänförande drag af sjelfuppoffring rättvisa och godhet. Milda och blida, som dragen hos en stilla döende, hvilken vet med sig hafva, så vidt han kunnat, redligen tyll sin pligt, hafva årets sista dagar ätven varit Intet har påminnt om aw man befann sig midt upp i vintern, då man lemnat vintersolståndet bakom sig och solen med hvarje dag vidgar sin bana öfver horisoten och med det: samma sakta men säkert minskar den långa vinternatten i Norden. Knappt ett snökorn har fallit och kölden har ej lagt sin isande hand på våra kanaler: sjöfarten är ännu oppen, men rör sig med ringa lit. I dag på årets sista dag går härifrån till England ångfartyget Argo, utan att i våra farvatten rona det minsta hinder af is. Det nya året kommer väl dock att strängare uppträda och synnerligast torde man ej hafva godt att vanta af hr Februari, som nästan allvid visat sig vilja med stor kärlek slå sig ned på vår kust. Det är en vacker sed bland allmogen pa landet, att under det man sjelf rikligen förplägar sig under julen, ej allenast ens dörr och uppdukade bord står öppet för alla, utan