Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 2

röst som gaf tillkänna att han redan till hälften återkommit i sömngudens armar. I temligen dåligt lynne återinträdde Frans I:ste hos sig. — Sådane äro de! mumlade han; när vi hafva gifvit dem allt, äreställen, rikedomar och värdigheter, kunna vi ej längre räkna på deras tillgifvenhet. Hvad har jag i sjelfva verket att vänta af Bonnivet, som ej vidare kan hoppas något af mig? Och han kallade på sin kammartjenare de Salva, som jemte tvenne pager vakade i en sal nästintill. Då ingen svarade tog Frans sin lampa och öppnade dörren. Makligt tillbakalutad i en stor fåtölj, med ett förnöjdt småleende på sina läppar, slumrade kammartjenaren, och båda pagerna hade följt hans exempel samt lagt sig på golfvet framför dörren. En känsla af bitterhet och djup ovilja genomfor konungens sinne. — Om Gud icke hade begåfvat mig med en jernhelsa, mumlade han, så skulle jag kunna dö utan att någon ens kom mig till hjelp. Betitlade drängar eller kammartjenare äro sig lika; samma hjerta klappar under den enes uniform som under den andres livrä. — Och likväl är jag konung! — Den landsförviste och flyktige mr de Bourbon är bättre betjenad än jag, och hvarföre? Jo, han har lofvat allt, men jag har gifvit allt. (Forts.)