Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 2

———————— ———— ——— — — — — slippa det monotona ljudet som skakade hans nerver, och likväl hörde han det alltjemt ljuda i sina öron, än sakta och utdraget som bullret af en aflägsen åska, än bullrande och ojemnt som när blixten urladdar sig. Slutligen förlorade konungen tålamodet och kastade sig ur sängen samt skyndade okladd som han var ini Bonnivets rum. Applicerande sina båda bastanta näfvar på Bonnivets skuldror ruskade han honom så hårdt att denne, öfverraskad deraf, instinktlikt rusade upp ur sängen och grep sin värja samt drog den ur slidan. Men så soart han väl fått ögonen öppna utbrast han häpen: — Hvad, sire, är det ni? — Stick in din värja, min tappre Bonnivet, sade Frans gapskrattande, ty jag kommer icke till dig för att förklara krig, som jag annars brukar göra mot sådana grannar som genera mig. Jag kommer tvärtom för att bevilja mig fred och ro. — Fred? upprepade den ännu yrvakne amiralen, och hvarföre så, sire? — Emedan du hindrar mig från att sofva, min vän, genom att, forlåt mig, snarka så att du kunde väcka ett helt läger. — Verkligen! utropade amiralen. — och derföre, moncher, fortsatte konungen, ämnar jag icke låta dig sofva en blund mera i natt. — Sire, jag besvär er, sade Bonnivet, nåd för denna gången . . . mina ögon sluta sig mot min vilja . jag är så sömnig att jag faller omkull. — Det är möjligt, återtog Frans, men som jag icke kan