Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 2

vann dvergen, lemnade Didier häpen öfver att finna så mycsen djerfbet och beslutsamhet i ett så ömkligt hölje. XII. Den salske båtkarlen. Uggleskriket, som Moucheron utstött för att pröfva det mörka svalgets djup hvari han ämnade krypa ned, hade gifvit ett hemsk eko, under källarens starkt genljudande hvalf. Konnetabeln som sedan tvenne timmar varit fördjupad i ett smärtfullt begrundande, med ögonen fästade på den i buren instängdas medvetslösa kropp, gjorde ett hopp i vädret på sin ekpall. — Ah! Ah! mumlade han, gnuggande sig i ögonen, det var en signal, som bebädar oss någon ny tilldragelse .. Gif akt, Pomperant. Pomperant bade redan rest sig, häftande sitt lodjursöga på källarporten och på gallret som vette åt dammen. Facklan som Didier vid utgåendet fåstat i den i muren inslagna jernkrampan led redan mot sitt slut och kastade blott ett oredigt och flämtande sken. Emellertid märkte Pomperant icke dessmindre i ett af de mörkaste hörnen af källaren en slags jättelik spindel, som hängande vid sin tråd nedsteg från hvalfvet till jorden, med alla slags sällsamma och fantastiska vridningar, hvilka i allmänhet ej öfverensstämde med dylika insekters seder och vanor.