Göteborgsposten – 29 december 1863, sida 2

brarior det icke på samma väg skulle kunna gå härifrån och dit ned. Didier skakade på hufvet, likt en man som känner sig föga ofvertygad. — Just af förutseende i denna punkt, fortfor dvergen, har jag medfört detta tåg hvilket, om jag ej irrar mig, skall vara tillräckligt långt, och i öfrigt kunna vi snart öfvertyga oss derom. Didier ställde sina steg till ett af hörnen i rummet, och försigtigt upplyftande en liten lucka, medelst en deri fästad silfverring, blottade han ett trångt, af tegelstenar muradt rör, ur hvilket en kall och stinkande luft uppsteg. Ljuset som Moucheron höll var nära att slockna. Dvergen böjde sig ned öfver röret och görande en ropare af sina båda händer härmade han en ugglas skri, hvilket ekot efter ett ögonblicks tystnad besvarade. — Präktigt! utbrast han; mitt tåg är goda två famnar längre än som behöfs. — Och du skulle våga nedstiga i detta svalg? frågade Didier, betraktande dvergen med en min af tvifvel. — Om jag vågar! återtog Moucheron. Det skall ni straxt bli varse. Och han tog en pall samt lade den tvärtofver mynningen och fastgjorde tåget deri, hvarefter han kröp ned i den trånga passagen ända till axlarne. — Mod, min raske vän! sade den unge ädlingen, och Gud skall beskydda dig! Efter att hafva gifvit honom ett sista afskedstecken för