Göteborgsposten – 27 december 1862, sida 2

att 130,000 man för närvarande befinna 818 å sjukhusen i Norden såsom sjuka och sårade. Det är hårresande siffror. Newyorkertidningarne meddela nu de europeiska stormakternas korrespondens om bemedling i den amerikanska striden, Den ryske utrikesministern furst Gortschakaff beklagar i sin skrifvelse, att han ej kan hysa något hopp om den amerikansku unionens återförening. Nordregeringen återigen protesterar emot att Frankrike vill tillsätta en antiropublikansk och antiamerikansk republik i Mexico, men vill dock vänta, eftersom Frankrike afgifvit lugnande försäkringar, Till -Moniteur skrifves från New Orleans under d. 17 nov., att general Butler (bekant från New Orleans) d. 9 nov. utfärdat en proklamation, hvilken afser eröfringen af Nedra Louisiana. Butlers afsigt är att förstöra grefskapet Lafourche, marschera på Berwickbai och framtränga till Texas. General Weitzel är kommenderad med 5 å 6,000 man till denna expedition. Han föröder under sin marsch alla plantager och tager med sig alla negrer. Ett helt nytt slägte från Norden skall med ångmaskiner öfvertaga landets odling. Detta kallar general Butler civilisation. Englands fina politik och framgångar i fråga om tronföljden i Grekland liggar nu klar i dagen, och är i och för sig ganska intressant. Franske utrikesministern Drouyn de Lhuys har utfärdat en cirkulärnote till de franska gesandterna i utlandet rörande denna fråga. Det är ett temligen omfångsrikt aktstycke, som lemnar intressanta upplysningar om de diplomatiska förhandlingar som egt rum mellan skyddsmakterna rörande tronföljarefrågan, och ministern gör sig all möjlig möda för att gifva Frankrike utseendet af att ha vunnit seger. Noten, som är daterad d. 4 december, förklarar först, att Frankrike ej bar några särskilda intressen i Grekland, och att det derföre varit straxt redo att uppträda gemensamt med Ryssland och England. Man hade tvenne skär att undvika, nemligen Greklands utvidgningslust, som kunde lada till en förveckling med Turkiet, och valet af den nye konungen, som lätt kunde inverka störande på den europeiska jemnvigten. Hvad det förra angick, voro stormakterna eniga, och man inskärpte derföre hos grekerna aktning för turkisk egendom; men hvad den nye suveränen beträffade, så ville Frankrike helst upprätthållit 1832 års protokoll och låtit den grekiska tronen förbli inom den bayerska konungafamiljen, hvilket emellertid visat sig vara omöjligt. Skyddsmakterna befunno sig derföre i samma belägenhet som före konung Ottos utnämning, dock med den skiljnad att Grekland: nu ej gifvit dem fullmakt att välja för sig, utan ville välja sjelfva. Noton öfvergår nu till kandidaturerna och anmärker, att Frankrike, om det ej varit så samvetsgrannt, äfven kunde ha föreslagit ett namn, aom icke skulle ha varit utan glans, (systningen gäller sannolikt prins Napoleon), men att det föredrog att gifva Enropa ett nytt bevis på sin omsorg för dess lugn. Vid prins Alfreds T kandidatur behöfde man ej fästa något vidare safseende, innan man visste, hurusida den enggeleka regeringen ville mottaga valet; men det var klart, att ett eventuelt engelskt konungarike i Athen måste betraktas som en högst betänklig sak. Hertigen af Leuchtenberg hade deremot anspråk på Frankrikes sympati, och det torde vara tvifvel underkastadt om han genom öfverenskommelsen af 1830 var direkte utesluten från den grekiska tronen, eftersom han ej var berättigad till den ryska tronföljden ; men man hade måst erkänna, att hans tronbestigning jemväl kunde ge anledning till oroligheter i Orienten. Nu föreslog England att man skulle konstatera upprätthållandet af 1830 års protokoll genom en kollektiv förklaring, och Frankrike var härtill fullkomligt villigt, men lät likväl samtidigt förklara i London, att man ej ansåg sig för obestämd tid bunden vid att icke erkänna en suverän, som blifvit vald genom den allmänna rösträtten i strid mot stipulationerna. Ryssland hade först vägrat ingå på en kollektiv förklaring, isynnerhet som England fordrade att man specielt skulle afstå från bertigens af Leuchtenberg kandidatur. Då eventualiteten af prins Alfreds val fortfor att bestå i grekernas ögon, hade Frankrike gjort lord Palmerston uppmärksam på de faror för England och Europa, som valet kunde medföra, med tillägg af att Frankrike i så fall ville hafva vissa vilkor angående åternpprättandet af den störda jemvigten. Derpå hade londonerkabinettet ånyo försäkrat, att det fasthöll vid traktaterna och tillagt ett särskildt afstående från prins Alfred, mot det att Ryssland gaf ett dylikt för hertigen af Leuchtenberg. Detta hade skett genom Frankrikes sträfvanden, och noten slutar nu med den försäkring, att skyddsmakterna äro fullkomligt eniga, och uttalandet af den förhoppning, att skyddsmakterna snart skola kunna foreslå en kandidat, som skall vinna grekernas bifall och göra slut på agitationen. oAf detta aktstycke, hvars historiska vigt ullätteligen skönjes, vill det synas som jemn