Göteborgsposten – 27 december 1862, sida 1

om jag lyckas föra Clotilda till säkert ställe, samtycker ni då att svära att aldrig söka återse henne? Den unge mannen lade banden på sitt hjerta för att betvinga dess häftiga slag. — Hvarföre, madame, fordra af mig ett löfte, som jag aldrig skall hafva styrka att hålla? — Ni älskar henne således mycket ? Didier nedslog ögonen och vågade icke svara. — Hör mig! återtog Diana, i en ytterlig vredes bänförelse, ve Clotilda, ty ni älskar henne! Och ve er, ty ni har försmått mig! Ni vill icke hafva min kärlek, men frukta mitt bat! Didier darrade nu för sin älskade och tvekade icke längre att böja sig efter grefvinnan vilja. — Var mild, madame, och ni skall i mig ega en tjenare som troget skall lyda er vilja, en slaf som skall vara undergifven edra nycker. — Det är ännu tid, Didier; låt mig rädda den olyckliga flickan! Fall icke sjelf hennes dom! Gör för hennes skull ett offer! svär att icke återse henne. Didier kände febern bränna i hans blod och han gjorde fåfänga försök att svara. Slutligen utropade han med sönderslitande röst: — Nej, nej! Jag kan icke lofva det, ty då skulle jag blifva en menedare. Ett buller af steg lät höra sig i rammet nästintill. — Må Gud förlåta er, madame! : . Hon sprang till dörren och öppnade den.