Göteborgsposten – 27 december 1862, sida 1

— Ma Gud förläta er, madame, upprepade Didier, ty ni ämnar begå en usel handling. ooo Nej, lydde Dianas svar, jag blott hämnas. Plötsligt uppgaf hon ett ångestrop, hvarefter hon vacklade några sekunder och föll, blek, kall och medvetslös, i armarne på den man, som skyndat till vid hennes rop. Det var mr de Montchenu, som ändtligen kom att aflägga besök hos sin nevö. Med en befallande blick bad han honom göra reda för den sällsamma scenen. Nevön förblef tyst, ty han ville icke anklaga och störta en qvinna hvars vansinne han uppriktigt beklagade. Grefven slösade de ömmaste omsorger på sin maka, men så snart hon började återvinna sina einnens bruk, tryckte hon feberaktigt sin mans arm och drog honom med ovanlig styrka efter sig, sägande med qväfd röst: Låtom oss gå ut ur detta rum Aurelien; ni skall sedan gå hi igen. Den unge ädlingen förfärades öfver denna tvära förändring af skådespelet, och anade att en stor fara botade honom, inför hvilken han ej borde stå passivt afvaktande åskans utbrott. Derjemte uppeggade intresset för Clotilda hela han viljas energie. Han steg hastigt ur sängen och gick att skynda efter mr de Montchenu, då dörren åter slogs upp och denne visade sig på tröskeln med rynkad panna och vredgad uppsyn. — Ah, min herr nevö! sade han strängt, ni räknade på att kunna smyga er undan det straff som ert ovärdiga uppförande fortjenar. (Forts.