Göteborgsposten – 24 december 1862, sida 2

(Insändt.) Fridstankar på julaftonen. Bort med oro, bort med strider! Frid på jorden varda skall. Sänken eder, tvedrägtstider, Under ljusets sotapall! Allt försonas skall i Herran, Detta är Hans kärleksbud, Tyst! hvad hör jag der i fjerran: Ära, ära vare Gud!Herrligt, herrligt sången ljuder. Hjertat, som var förr så armt, Ljufva känslor menskan bjuder; Blodet strömmar lätt och varmt. Djupt mig fantasien skakar; Tanken för sig lyckliggör: — Se hur ondskans grundval brakar! Se hur midgårdsormen dör! Se hur afundsbranden släckes! Egennyttan frätes opp! Högmodsandens vinge bräckes: Slutadt är dess vilda lopp! — Vreden fegt sig döden gitver, Faller svart, som natten sjeli, Och i fallet med sig rifver Hatet ned i glömskans elf. Se hur fridens engel stiger Hit till oss från himlen ner! Menniskan med Gud han viger Samman, att ej skiljas mer. — Rent, som barnet, känslan målar Detta saliga förbund, Som af ljusets milda strålar Vidgas ut kring jordens rund. Kärlek är förbundets lära; Kärlek är dess A och 0. Alla folk till Gud hembära Tack och lof i frid och ro. — Kärlek herrskar nu på jorden; Fribet straffas aldrig mer; Glädjen är förklarad vorden, — Nådens stjerna vänligt ler. C. J. J.