Göteborgsposten – 24 december 1862, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Rådhusrätten. Hemmansegaren Olof Olsson från Frölunda had i torsdags varit inne i staden för att efter vanlighe ten försälja mjölk. På hemvägen var han i sällskaj med sin bror och gick tillika med denne in i en bor i enkan Nilssons hus på Husargatan, dervid lemnan de sin häst stående på gatan i några yngre gossar: vård. Då han återkom ut fann han till sin stor: förvåning att hästen var borta, och till råga på för argelsen upplyste småpysarne, som skulle vakta hä sten, att en karl infunnit sig, hvilken helt sonica sat sig upp i Olof Olssons kärra. Olssons broder an märkte då att ban sett en dräng från deras trakt hvilken person ej lärer vara rätt väl känd, stryks omkring ute på gatan, och förmodade ban att denne varit den som oförskämut nog knipit hästen. Båda bröderna anskaffade sig i hastighet en häst och kär: ra och reste at åt Masthugget till, deråt gossarne sade att mannen tagit kosan. Då de hunnit ut i Majorna förklarade ett par gossar som de mötte at en person, sådan de beskrefvo den, rest utåt detta håll. Den ene af gossarne tillade dessutom, att har igenkänt hästen såsom Olof Olssons. Då de hunnit litet längre utåt förklarade likväl åtskilliga personer att någon åkande, sådan de beskrefvo den ej passerat förbi. De återvände derföre i den förmodan att karlen tagit in på något tillhåll vid vägen och att de sålunda rest förbi honom. I Majliden mötte de likväl den efterspanade hästtjufven, hvilken just befanns vara samma dräng, som Olssons broder misstänkt och hvars namu är Carl Magnus Carlsson från Kollared. Han ville då köra törbi de båda bröderna, men när detta icke lyckades försökte han att fly undan. Olssonerna voro honom dock för snabba i vändningarne och innan han ens hunnit ur kärran hade de lagt embargo på hans person. 1 kärran fanus 9 st. jernbandade mjölk-kärl, en buteljkorg med fem tomma buteljer och en s. k. tina med något kafte, socker och cikoria, hvilket allt han tog som godt pris på samma gång som det mera värdefulla anspannet. Sockret, kaftet och cikorian hade han för mera säkerhets skull tagit ur tinan och stoppat i sina egna fickor. Han fördes genast till polisvakten. I går hölls polisförhör med mannen. Han förnekade ej att så tillgått som det uppgafs, men påstod att han varit så drucken, att hau ej erinrade sig hvad som skett. Han medgaf sjelf att ban engång förut varit straffad för suatteri, men Olof Olsson uppgaf att han dessutom ett par gånger varit anklagad för stöld. — Hasten och kärran värderades af Olsson till 150 rdr och det öfriga till 5 rdr 25 öre. Målet förvisades till rådhusrätten och Carlsson qvarsitter i celltängelset. — Förre timmermannen Mathias Magnusson, som förut varit anställd på Keiller C:is verkstad undergicks i går fortsatt ransakning för at honom gjordt försök till inbrott å kontoret i nämnde verkstad. Saken hade upptäckts på det sätt att portvakten Sven Andersson då han kl. 35 på morgonen skulle väcka inspektoren Classon och med en lykta i handen begaf sig till dennes rum, i förstugan mötte en person, som han fann vara nämnde Mathias Magnusson. Denne som såg sig röjd yttrade då: Se här hvad jag har gjort, och pekade på ett större hål bredvid låset i kontorsdörren, hvilket hål likväl i samma ögonblick A. fick se Mathias väckte hans uppmärksamhet. Sven Andersson ropade då på inspektoren Classon, hvilken genast anlände äfvensom ett par fabriksarbetare, hvarpå mannen fördes till polisen. Sven Andersson observerade genast, att han hade ett borrskatt instucket i rockfickan, äfvensom att ban bar en större sax i handen. Då han sedermera fördes upp i polisen hörde de som ledde honom att något klingade i gatan, och törmodade att det var sjellva borret, hvilket han förnekat sig innneha. Detta borr hittades också ganska riktigt på det ställe der man hört honom bortkasta någonung. Vid efterseendet betanns det fullkomligt passa i ett hål som han icke hunnit fullborda. De ötriga hålen hade varit tretton, men hade blifvit sammanslagna till ett enda, på det att han genom detta skulle kunna inräcka handen och öppna läset. — Vid ransakningen förnekade Magnusson visserligen icke att ban bltvit anträffad i torstugan men sade sig ej ha borrat hålen, ty dertill tick han icke tid. Dessutom påstod han att ban krupit in på fabriksgården genom en lucka på planket, men då det blet upplyst att någon sådan icke funnes, äfvensom att det i den då nyss fallua snon synts särska spår efter att han klättrat öfver planker, måste han medgifva att han verligen så gjort. För öfrigt var det temligen svårt att förmå honom till ett rent erkännande at förhållandet, ty ehuru han af naturen tycktes vara temligen enfaldig, måtte han nu ha föresatt sig att vara slipad och var såsom sådan mycket ohandterlig. Målet remiterades till rådhusrät en och qvarsitter Magnusson under uden i celliängelset.