Göteborgsposten – 22 december 1862, sida 1

— Jag förstår er icke, sade den sjuke med en obestämd farhåga. — Akta er! om ni försmår. grefvinnan för kringstrykerskan, om ni älskar en annan qvinna, ung och fri som ni, och om det är en dylik kärle söm gör mig förbaltlig i edra ögon, så ... Didier försökta att småle, men hans blekhet ökades under det han svarade: — Hvilken kringstrykerska talar ni om, madame? Diana fattade hans hand. — Säg mig då att ni icke älskar henne, såg mig att ni ej är tokig i denna vackra staty, vacker som en marmorstaty, men kall som denna! Ah! ni bar förstått mig, ty edra ögon förvirras. Men vet ni icke att detta barns hjerta hyser större ärelystnad än ert kan rymma kärlek ? Didier kände sig harsen öfver hennas ord. — Hvarför smäda en stackars flicka, hvars enda brott mot er är att hon är vacker? — När den oskuldan blir mätress åt konungen, vår herre, så skall ni kanhända ångra er mistrogenhet. Den unge mannen svarade helt enkelt: — Jag förlåter er, madame! Grefvinnan blef sårad af dussa ord som af ett värjestyng. Hon genmälde: — Tak för er ädelmodiga förlåtnlse, min herre; skall ni äfven förlåta mr de Montchenu, denne onkel, som ni älskar, denna äkta man, som ni vördar skall ni äfven förlåta honom, frågar jag, att han drifvit handel med en så ren och kysk ängel? (Forts.)