Göteborgsposten – 22 december 1862, sida 1

— — — — — ——————— — Det är icke något drömmeri, Didier; jag har noga öfvertänkt den framtid som väntar oss. Jag föreslår er icke ett usselt och hemligt bodrägeri, För er skull, min vän, skall jag lemna mr de Montchenu och gifva till spillo både min titel och min förmögenhet! Jag som i denna stund är en mäktig och vördad dam, jag skall blifva er tjenarinna! Jag är högmodig och stolt, men mot er skal jag var mild och ödmjuk, om ni blott vill älska mig! Jag har altid lefvet midt ibland lyxen, men tillsammans med er skall jag med glädje dela den bärdaste fattigdom, om ni blott vill älska mig! Didier betraktade henne med ett kallt småleende. — Det är ett språk väådigt en landstrykerska, madame, och icke en grefvinna de Monchenu! Träffad i hjerlat af detta svar, studsade Diana och betraktade honom med fåniga blickar. — Är jag då icke herskarinna öfver mig sjelf? utbrast hon, — Nej, svarade den unge mannen hårdt, ty ni är skylldig att vaka öfver er mans heder och den ärorika atts, af hvilken ni ar en afkomlinng. — Hon vred sina händer med en förtviflad ätbörd. — Ni stöter mig således tillbaka? — Nej madame, men jag försvara er emot er egen lärskap. — Det vill såga, återtog hon med bruten röst, att ni ir nog hård att lägga sten på börda! Ni är fri, ni; intet öfte binder er, och ni kan efter ert behag disponera öfver ert bjerta ... Men akta er! i