att jag icke har lidit! Men har ni då glömt att mr de Montehenu en afton ville tvinga er att göra ödmjuka ursäkter för hofmästaren Bernard, som hade förolämpat er, och som ni, trots hans stora styrka, gifvit en bastant tillrättavisning? Jag harmades öfver denna afskyvärda obillighet; jag tog helt högt ert försvar och kom grefve Aurelien att blygas öfver sitt tyranni. — Jag minns det, sade den blesserade; det är i synnerhet från den stunden ni haft rättighet att räkna på min gränslösa erkänsla och tillgifvenhet. — Nåväl, Didier! Alltsedan den bedröfliga aftonen förföljer er onkel, drifven af någon svartsjuk demon, mig med sitt grundlösa misstroende och vrede. Han förebrår mig min svaghet emot er, han säger att qvinnornas hjertan alltid äro färdiga att åtaga sig saker för ungt folk med svart hår och djerfva fasoner. Min tillgifvenhet för er är ett brott... — Madame Diana, afbröt Didier lifligt, jag vill icke vara en orsak till split och strid emellan er och grefve de Montchenu. Jag skall lemna slottet. Skulle väl min onkel våga nedsudla den qvinnas ära som bär hans eget namn? Den qvinnas, som undergifvet fogat sig efter hans vilja, som delat hans glädje och sorg? Ni har säkert bedragit er, madame! ... Grefvinnan skakade på hufvudet. — Jag beklagar honom! sade han med mild röst. — Det är icke han som mest är att beklaga, mumlade Diana med bedröfvad röst. Nej det är jag som mest förtjenar medlidande, ty jag lider dubbelt, både till min stolthet och i hjertat. Grefve Aurelien, denne ränkfulle hofman,