drömde som flicka. Men om jag händelsevis skulle miastaga mig, tillade hon, låtande sin hand långsamt falla i den sårades, som denna gång ej vågade trycka den, så vörda detta mitt misstag, ty det är mig så ljuft; vet, Didier, att jag skulle föredraga hans hat framför hans egoistiska kärlek. och att jag endast ästundar hans liknöjdhet. — Ni som är så mild och förlåtande mot alla andra, hvarföre är ni det ej äfven mot honom? — Om ni visste, min vän, huru många tårar jag gjutit för hans skull! — Jag har aldrig vetat att ni behöft gråta, madame: edra ögon tyckas mig skapade blott för att tjusa, likasom er mun blott är danad för att småle. — Jag har gråtit för er skull, Didier! — För min skull! utbrast den sårade, betraktande grefvinnan med den högsta grad af öfveraskning. Hon upprepade: — För er skull, som han orättvist anklagade. Tror ni att jag låtit narra mig af ert ärslänga tålamod och eoföränderliga fördragsambet? Huru många gånger har jag icke sett edra stora ögon blixtra när er onkel förödmjukade er i ert eget slott? Om ni roade er med att studera de gamla manuskripterna, påstod han att ni borde anlägga tonsur och blifva munk, samt att ni ej dugde till något annat När ni gick på jagt, var ni en dagdrifvare, som härmade förnäma seigneurer, och ruinerade er onkel med underhålle af edra hundar. När er börs var tom, aktade han sig nog: att fylla den, förmodligen af omtanka att ej förleda er til någon synd. Och ni klagade aldrig, Didier! Ah, ni tro