— Didier såg förvånad på henne. — Icke älskad! Ni? Jag skulle nästan vilja påstå att ingen kan se er och icke älska er. Ett kallt leende for öfver grefvinnans läppar, Didier återtog lifligt: — Älskar då icke mr de Montchenu, min vördade onkel, er af hela sitt hjerta? — Min man ! utbrast Diana med en åtbörd af förakt, hvilken högligen öfverraskade den unge mannen. IIan sysselsätter sig mera med att eftersträfva konungens gunst, och bekämpa de andra favoriterna, än att behaga sin hustru. Om mitt hjerta blöder, om ensligbeten plågar mig, betyder för honom föga. Jag är för honom ej annat än en juvel som han skrinlägger och girigt döljer. — Min onkel älskar er, madam; han lider när han är tvungen att vara borta från er. Han vet att ni är så skön, och fruktar derför alltid att någon skall beröfva honom hans skatt. Han har velat dölja er i skuggan, ty i hofvets solsken skulle ni fördunkla alla andra qvinnor. — Det vill säga att grefve Aurelien är svartsjuk om mig; men är det detta som ni kallar att älska? frågade Diana med smäktande ton. — Jag vet, svarade den unge mannen brydd, att min onkels karakter är häftig och lättretlig; jag vet att ban är begåfvad med en jernvilja, men han älskar er, madame, och en blick af er skulle kunna tämja hans värsta raseri och vrede. . — Nej, sade grefvinnan, mr de Montchenus kärlek är ej den blyga, hängifna och innerliga kärlek hvarom jag