är icke svartsjuk alldeles utan skäl; hans misstankar äro icke alldeles ogrundade . . . — Hvad menar ni, madame? Diana suckade, och tillade, under det en purpursky öfversväfvade hennes kinder, hennes ögon glänste som fuktiga diamanter samt med bröstet häfvande sig i vågor: — Mr de Montchenu har kunnat bedraga sig i afseende på sin nevö, men på sin hustru har han icke bedragit 81g. Blek, tillintetgjord, alldeles förstenad öfver denna oförväntade bekännelse, hvars mening han knappt vågade fatta, reste Didier sig på sitt läge och fattade grefvinnans händer: — Tig! Tala icke sådana ord! utropade han med bedjande röst, kastande oroliga blickar omkring sig, troende sig redan se dörren öppnas, draperierna skakas; af en vredgad hand, och de gamla riddarnes porträtter stiga ned ur sina ramar, Båda två iakttogo tystnad, likasom förfärade öfver sig sjelfva. Grefvianan betraktade: ängsligt Didier och förvänades öfver att icke se honom med passionerad: hänryckning emottaga den utomordentliga bekännelse hon låtit undfalla sig. Glommande sin blessyr, förkrossad af dessa hemlighetsfulla ordh, vars mening han ej ville förstå, darrade den unge mannen i alla leder och nedslog sina. ögon inför Diana. Icke destomindre förmådde han. med sin starka vilja tygla sin sinnesförvirring, och hans hjerta förblef iskallt. (Forts.)