Göteborgsposten – 19 december 1862, sida 1

— Tack för det ni tänkt på mig, madame, när ni hade konungen af Frankrike till gäst. — skulle jag förmå mig att öfverlemna er i tjenarnes vård ? Och hon räckte sin brännande hand åt Didier, hvilken vördnadsfullt förde den till sina läppar. — Hvad ni är god! — Alla qvinnor äro goda när de älska, sade hon småleende. — Och ni älskar mig, icke sannt? M:me Diana fästade med ett uttryck af öfverraskning sina vackra ögon på den sårade. — Ja, svarade hon med genomträngande stämma. Jag älskar er; vet ni ej det? Didier kände sig djupt rörd. — Ni älskar mig som englarne älska på jorden, som en syster älskar sin bror; ni älskar med denna ljufva och heliga kärlek som ädla själar egna de arma. Det är ädelmodigt af eder, ung, rik och vacker som ni är, att nedstiga från er höjd, för att sätta er vid er stackarsanevös sjukbadd. En slöja af blekhet betäckte grefvinnans panna. — Detta är således den enda kärlek hvaraf ni tror mig mäktig ? — Nihar alltid varit en af himlens innevånare, madame, och ni kan icke känna jordens häftiga och egoistiska passioner. — Ävem vet! mumlade Diana med kort röst. Jag är ung och vacker, säger ni, jag är god och sjelfuppoffrande. Och likväl är jag icke älskad.