Göteborgsposten – 17 december 1862, sida 2

derna hölls af mag. Sohlman. Fran Utlandet. Den politiska situationen i Europa erbjuderji närvarande stund föga af intresse, eftersom allas uppmärksamhet är riktad på tronföljarevalet i Grekland, hvarom stormakterna icke tyckas kunna bli ense. Det ena ögonblicket kommer den officiösa engelska pressen fram och förklarar, att skyddsmakterna äro ense om upprätthållandet af 1830 års fördrag, så att ingen prins af deras resp. hus skall utväljas, och att man äfven öfverenskommit om en kandidat, hvilken temligen bestämdt påpekas vara prins Ferdinand af Portugal. Dagen efter uppträder Rysslands officiösa tidning Journal de Petersburg och förklarar, att man visserligen vill upprätthålla 1830 års protokoll, men att man ännu ej enats om någon kandidat. Ryssland gillar således ej prins Ferdinand, mot hvars val Frankrike dock ej tyckes hafva något attinvända. Medan dessa intriger bedrifvas, fortfar grekiska nationen sjelf att nästan enstämmigt gifva prins Alfred af England sina röster. Detta senare laud finner sig deraf generadt, och har sannolikt afsändt den pr telegram i går omnämnda gesandten Elliot till Athen, för att söka åstadkomma en förändring härutinnan. Då man vet, att det isynnerhet varit förespeglingar om de Joniska öarnes öfverlåtande till Grekland, som så mycket stämt detta för en närmare allians med England genom utväljande till konung af en prins ur dess furstehus, kan det ju vara antagligt att England gör några medgifvanden i detta syfte, såframt grekerna vilja välja den kandidat det föreslår, ej prins Alfred. Morning Post låter redan forstå något sådant, och då de engelska bladen förut framhållit prins Ferdinand af Portugal såsom lämplig kandidat, är det sannolikt, att England nu vill skjuta fram honom på det politiska schackbrädet. Det skall vara Gnizot — den grånade statsmannen — som först bragt prins Fordivand på förslag hos engelska gesandten i Paris lord Cowley, som derom genast skrifvit vill lord Palmerston. om den 10 December, en i Frankrikes historia så betydelsefull årsdag, skrifver Times under samma datum: I dag hafva 14 är gått ull ända, sedan Louis Napoleon Bovaparte blef utvald till president i franska republiken. Det är en lång foljd af år, lång villochmed i den äldste gubbes lit; men de förändringar, som Frankrike genomgått, synas göra den ännu längre. Den måktige herrskare, som nu är skiljedomare på kontinenten, den man, hvilken revolutionen såval som konungadömet smickra, som fört tvenne segerrika krig mot militära kejsardömen, i egen person vunnit den största slagtning i vår tidsålder och nu tänker på underbara erofringar i Asien och Nya Verldens rikaste landskap, han gällde för 14 år sedan i de vanliga europeiska politicis ögon för en pretendent, hvars anspråk ej voro värda någon uppmärksamhet. Han var 40 år gammal och dittills endast bekant för verlden såsom hjelten uti tvenne expeditioner, hvilka af en hvar ansågos för vansinniga. Etfter en kort återblick på Frankrikes inre historia från denna tid inull våra dagar, anmärker, Times med afseende på de storartade byggnaderna i Paris, öfver den återuppståndna imperialismen: j allenast i Paris, utan i nästan hvarje stor stad inom kejsardömet utföras dessa arbeten, och det gilves knappast någon stad i Frankrike, den der icke under de sista 10 ären blifvit förskönad med någon byggnad, som i hvilken del som helsc af den engelska hufvudstaden skulle framstått genom sin prakt. Vi sorundra oss ej öfver, att dessa stora välgerningar försona det franska folket med det kejserliga regementets tillfälliga stränghet. Vi engelsmän äro vana vid att tro, att den allmänna säkerheten och krediten fullkomligt bero af en fri regering; men i Frankrike är förhälTlandet helt annorlunda. Fransmännen hafva visat, att de hysa större förtroende till kejIsardomet än till det parlamentariska system ssom föregått detsamma, och sjelfva bonden lägger ej mera sina penningar på kistbotten, sutan använder dem i statspapper. Med denna sin nåturliga förkärlek för en stark regering bedömer fransmannen gerna gunstigt allt, uvad den förelägger honom, och i det Napoleon smekt franska folkets smak och stolthet, har det lyckats honom, att öfver detsammäi få detta herravälde, hvarefter han från sin 2 unndam har atrafuvat tt