Göteborgsposten – 16 december 1862, sida 1

i Hon hejdade — Jag vill icke vara mr de Montchenu något skyldig, vore det också endast ett glas vatten eller en bit bröd; långt hellre vill jag då gå omkring och tigga mitt bröd hos torpare och backstugusittare! honom med en åtbörd och utropade : — Jag talar blott i ert eget intresse, mademoiselle, återtog grefven, alltjemt småleende. Vägar, stigar och byar hvimla af lansknektar, tyska legoknektar och tross, som marodera och utplundra bonden som om de vore i ett fientligt land. IIvad skulle ni taga er till bland dylika strätröfvare som ej mycket bry sig om en qvinnas blygsamshet och heder ? — Gå ut, grefve! sade Frans strängt, då han märkte Clotildas sinnesrörelse. Hofmannen lydde ögonblickligen, och såsnart konungen såg sig ensam med den unga hugenottskan sade han till henne: — Mademoiselle, jag bar nu befriat er frånna den misshagliga person, men tillstå, oss emellan, att hans brott ej är synnerligen stort. Hon hade aftorkat sina tårar, och hennes ansigte sken som en blomma i hvars kalk daggdropparne glittra som diamanter mot solen. — Sirc, svarade hon, jag har ställt min heder under ert beskydd, och jag väntar att ni afgör mitt öde. (Forts.)