Göteborgsposten – 15 december 1862, sida 1

mig utan tvivel att icke inga i svaromal på en dylik anklagelse. Konungen återkom till Clotilda. — Och under hvad forevaännin ig missbrukade den hedervärde ädlngen sålunda sin makt? j — Han pastod, sire, att jag var hans vasall. Ilans vasall! jag som koccmer irån djupet af Sevennerna! Jag vet icke hvad planer mr de Montchenu hade, men när jag såg mig qvarhållen här mot min vilja och skymfades med ovärdigt tal, så blef jag rädd. Frans I:ste tyckes oftersinna och kastad sedan på hofmannen en vredgad blick. Donne latsaule sig vara träffad af förändringen som skett med konungens tankar, och med väl spelad bestörtning sade han: i — Sirc, vågar jag be er fråga mademois He hvad hon väntar af Ers majestät. — Den rättvisa jag anropar om, utropade Clotilda, är att slottets portar matta stå öppna för mig såväl som för len uslaste tiggare. DSire ni har ädelmodigt nyss förut skynÅ h dat till min räddning, och det ar till min räddare jag vänder mi Jag anförtror min heder åt verldens störste konung. Frans tycktes rörd af denna bön och svarade utan tvekan: — Det står er fritt, mademoiselle, att genast aslägsna er. Iivart önskar ni blifva förd? j Ciotilda reste sig upp, men en darrning genomlopp alla bennes lemm Te (Forts.)