Göteborgsposten – 12 december 1862, sida 2

2 ———— — Om några dagar! utropade Clotilda bleknande; härifrån och dit... min Gud! hvad skall det blifva af mig? — Träffar denna skilsmessa ert hjerta så smärtsamt ? frågade mlle de Fiefville, lånande sina ord en helt annan betydelse an den verkliga. — Ack! jag räknade uteslutande på Didier att han skulle presentera mig för konungen, till hvilken jag ville vända en bön som ej tål något uppskof. . — Ni är ett enfaldigt barn! sade Cecile; ni är ju redan i denna stund konungens skyddsling och galdenär. — Ni drifver gäck med mig, mumlade Clotillla sorgset. — Han skall icke kunna neka er någonting, och ni kan på förhand anse er begäran vara bifallen. — Jag vågar icke hoppas en så hastig lycka. — Begar ni blott helt djerft. ; i — Man säger att konungen är sträng. — Det skall han icke vara emot er, min söta. Clotilda undrade hvad la petite bandes anförarinna kunde; mena med dessa ord. — Säg mig då huru jag bör bete mig att få tala wed konungen. Ålla de närvarande damerna kastade betydelsefulla blickar på hvarandra, och ett elakt leende spelade på hvars och ens läppar. — Han fattas icke presence desprit, anmärkte Cecile till mlle dAntraguet. Min vackra flicka, återtog hon, vändande sig till Clotilda, jag känner bruket vid hofvet, och ingen kan vid detta tillfälle tjena er bättre än jag. Ni skulle således samtycka? ...