Göteborgsposten – 11 december 1862, sida 2

Slappande evärdshendtaget fattade han sin vilda mot ståndare vid hufvudet och kullkastade honom på ryggen. Denna handling af dåraktig och dumdristig oförvägenhet skulle vi icke vågat nedskrifva, om den ej varit historiskt sann, och den kan dessutom tjena till att gifva ett begrepp om denne konungs äfventyrsälskande och chevalereska karakter, som blott drömde om fester och strider. Hofmännen ådagalade sin entusiasm med frenetiska handklappningar och bifallsrop. Emellertid sprang konungen tillbaka till grottan, der han fann Clotilda afsvimmad. Han anförtrodde henne att vårdas åt damerna af la petite bande, som i massa skyndat dit för att komplimentera konungen. Samtidigt dermed upplyfte m:me de Montchenu, understödd af några tjenare, Didier, hvilkens blessyr visserligen var smärtsam, men icke gaf någon anledning till oro, och lät bära honom till sitt eget rum. Moucheron och Chevrette hade, tack vare deras lilla växt, haft lätt att tränga sig ända in i salen dit damerna bade fört deras kamrat i olyckan. De anade att hon hade behof af dem. Gården hvimlade af adlingar som täflade att ända till skyarne upphöja konungens hjeltemod. — Sire, sade Bonnivel, det var en stöt värdig en Roland! Jag skulle icke råda eder broder, kejsar Carl V, att afgöra tvisterna er emellan på tumannaband. Frans I:ste smålog. (Forts.)