Göteborgsposten – 11 december 1862, sida 2

Vlidsvinet, som ett ögonblick vändt sig rundtomkring sin liggande motståndare, hade plötsligen stannat. Det tycktes erinra sig grottan och gjorde en tvär halfvänning samt rusade med nedsänkt hufvud i riktning deremot. Konung Frans såg honom komma, och för att ännu mera reta honom drog han svärdsudden öfver stenarne så att gnistorna sprutade. Innan djuret ännu var inom häll ro pade han: — Kom, mäster, skola vi pröfva en dust! Han ställde sig i positur, med sina muskulösa ben något krökta, armen halft framsträckt och svärdsspetsen i jemnhöjd med vildsvinets strupe. Detta stannade och utstötte en långdragen grymtning. Borsten stodo upprätt och tänderna skallrade af raseri, men likväl tog det ett steg tillbaka. Konungen tog åter ett par steg framåt, och, utan att lemna det ur ögonsigte en sekund, dref han det steg för steg tillbaka till trappan som låg midtemot grottan. Allas blickar voro med ängslig uppmärksamhet fästade på det förfärliga skådespelet, och den knäböjande Clotilda bad ifrigt för sin försvarare, men äfven Didiers namn iblandade sig i hennes bön. När djuret kände att det ej kunde komma längre tillbaka darrade dess klumpiga ben konvulsiviskt, det kröp ihop och gjorde sitt språng. I språnget rättades konungens arm ut som en böjd stålfjed-r, och klingan försvann ända till fastet i vilddjurets bringa, utan att Frans vid påtryckningen ens vacklade,