Den unge mannen undvek ganska skickligt det första anfallet och drog sig tillbaka för att locka vildjuret åt det håll der jägarne voro, och sålunda aflägsna det så långt som möjligt från Clotilda. Emellertid var hans ställning så olycklig att man från fönstren icke vågade aflossa ett enda bösskott, utan att riskera att träffa äfven honom. Det öfver det misslyckade anfallet ursinniga djuret rusade ännu en gång på Didier oeh lyckades råka honom nedanför knät med sitt tryne, som var hårdt som horn, samt kullkastade houom och trampade honom under fötterna. Grefvinnan som från damernas balkong åskådade striden uppgaf ett sönderslitande skri, och mr de Montchenu, som inför den fara hans nevö lopp glömde jagtens reglor, skrek med skallande röst: — Doggarne! Doggarne! Tio stora och väl dresserade hundar störtade som en lavin fram emot vildsvinet, samt omringade det under ett ursinnigt skall, i hopp lätt och snart få bugt dermed; men en efter annan slokade med smärtfulla tjut undan, med af djurets huggtänder uppsprättade bukar eller krossade lemmar. Didier hade till hälften rest sig upp. — Herr grefve, ropade han till mr de Montchenu, af nåd och barmhertighet, räddda Clotilda! — Clotilda! upprepade konungen bäfvande. IIanförd af intresset af skådespelet hade ban glömt sin vrede, men minnet af den vackra fremlingen kom hans hjerta att klappa, och han återtog lifligt: — Hvad menar ni, monsieur? Är er onkels gäst i fara t