— Drag er tillbaka, min herre, befallde konungen, med högdragen och kort röst. Didier bugade sig. — Sire, bakom dessa oranger darrar en ung flicka, som skall omkomma om jag ej skyndar till hennes hjelp. Hans hväsande och ångestfulla röst nådde icke tydligt fram till konungen, som otaligt stampade i golfvet och tilllade med stränghet. — Jag förbjuder, min herre, att taga ett steg till. Ni är bra djerf som vågar röra vid den kungliga jagten! Didier ömsom rodnade och ömsom bleknade. Hofmännen häpnade öfver hans djerfhet och stodo tysta. Qvinnorna kunde icke afhålla sig från att beundra den vackre och bjeltemodige unge mannen, men de vågade icke att visa sin rörelse. För öfrigt märkte alla närvarande mr de Montchenus nervösa tvekan och trodde att han skulle draga sig tillbaka Men det gjorde ban icke. Med nedslagna ögon men med fast och stadig röst svarade han: — Förlåt mig, sire, men min pligt som kristen och som adelsman tillåter mig icke lyda er befallning. Med en häftig rörelse slet han sig ur drängarnes händer och sprang rakt på vildsvinet, som hade vädrat hans ankomst och vändt sig emot honom. Frans hade redan glömt sitt så oförväget trotsade kungliga majestät; han blef nu endast en passionerad jägare, och afvaktade utgången af denna sällsamma strid. Didier fick knapppt tid att draga sitt svärd innan galten rusade på honom.