Göteborgsposten – 10 december 1862, sida 1

Göteborg d. 10 December 1862. Vetenskapsoch Vitterhetssamhället hade till i går afton inbjudit allmänheten till åhörande at ett af mag. Hedlund hållet soredrag, hvars ämne utgjordes af Den religiosa känslan hos monniskan. Efter att ha gitlvit en definition på begreppet religion, anmärkte talaren huru densamma yttrade sig olika hos olika folk, och huru rellonsbegreppen bero at det nationala lynnet atvensom af andra yttre förhällanden. Inbilluingskraften har sedermera gifvit former åt de olika föreställningarne. Derat har atgudaoch bilderdyrkan nppstått. I en särskild not fästade talaren uppmärksamheten på hurusom oilderdyrkan ej, såsom man ofta föreställer sig, varii fullt främmande för den tidigare judendomen, och bevisade detta genom citater ur gamla testamentet. Först på den tid, då pentateuchen återfanns, började bilderdyrkan bland hebreerna att upphöra. — Talaren öfvergick derefter till offren, anmärkande att grunden till desamme låge i den gemensamma föreställningen att man kunde blidka gudomligheten geuom gåtvor. Meauiskooffreu blefvo omnämnda, och päpekade talaren, att orsaken hvarföre t. ex. Iaaaks, Iphigenias och Domalders offer bevarats al traditionen vore den, atv de okett på en tid, då menniskooffer voro på väg att bortläggas och minnet af desamma således bibehållit sig bjertare än af andra, som inträffat på en tid, då dylika offer ej voro någon ovanlighet. Forst vid templets förstöring upphörde hebreerna att offra. fven bland kristna funnos offren, anda tills Paulusoch Hobreerbrefvot lörklarade det stora offret en gång tör alla fullbordadt. — 1 Odenskulten var hästen det sornämsta offrev. Komarnes Augurer lörbundo offren med -pädomskonsten. Blodlosa offer, såsom t. ex. hbationer, torekommo ofta. — Olika upplattning at gudamakten hade betingat olika ofler. Således förekommer ännu i Indien offret af sig sjelt, ottdera bestående i offret al sitt eget hf eller i väldförandet at alla menskliga behof. Talaren öfvergick derefter till förhällandet emellan religionen och presterna, och annärkte huruledes det låge i sakeus natur att resterna skulle få dess större makt i samma nån som dyrkan af den gud hvars tjenare de voro blef fastare inom ett folk. Sedan man efter kristendomens införanle, — fortfor talaren — föreställt sig att en rosenhet blifvit uppnådd, srambrot äter en iy fas af religiös känsla. Efter en bitter själskamp, närd af klosterlifvets ensamhet, uppwädle Luther. Blott den augustinska läran om u aatisfactio oicaria, en tilllylleetgorelse, kunle tillfrodaställa honom. Kedan Geijer har märkt huruledes Luther under sitt reformaionsarbete mycket varit inverkad al sitt känsolif. — Sedan protestantismen uppstått börade man betona olika satser i do gemensamsamma lärorna, allt eftersom deu ena eller undra olika uppfattat dessa. Sålunda förelrager den ene att bevista gudstjensten i emplet, den andre önskar att hålla den i en nkel sal, och den tredje i sin ensamma kamnare. Alla dessa äro lika berättigade; men let är just detta de ej vilja erkänna. På amma sätt förhåller det sig med en mängd indra äsigter. Men genom alla dessa stride,