Göteborgsposten – 8 december 1862, sida 2

— Den siste! svarade amiralen. För tusan! det skall dröja bra länge... Dot gör det samma, mademoiselle. jag skall vänta. — Hvarföre visa er så grym emot vår vän Bonnivet? frågade Frans. Akta er, han är van vid eröfringar. — Emedan i kärlek, sire, den första dygd som maa fordrar af en älskare är diskretion, svarade m:lle de Nancy. Och enligt min tanke är mr de Bonnivet icke så noga med att för den han först träffar berätta sina favörer. — Att göra mig en slik förebråelse, mig, som sitter bär så stum som en fisk! — Önskar ni kanske böra ett bevis bland de tusende på motsatsen? afbröt leende Cecile de Fiefville som hade fritt spåk vid bofvet. — Ja, Cecile, berätta, sadn Frans, ty oss lyster veta i hvad mån vi skola hålla vår vän Bonnivet räkning. — För åtta dagar sedan, återtog Fiefville, befann jag mig händelsevis i ers majestäts höga moders försal. Tjugo personer voro der församlade som afvaktade madame hertiginnans af Angouleme lever.