Göteborgsposten – 8 december 1862, sida 1

— Nåd! ropade jag. — Suzanne, svarade hon med lugn och stadig röst ehuru hennes ögon sköto blixtar, förstår du ej huru vanvettig och fåfäng din kärlek är? Du är icke en rival som kan såra mitt högmod. Det är jag som tillåtit dig återse Carl af Bourbon, för att hålla hans hjerta undan från farligare rivaler. Nu är det tid att skilja er åt. Ettdera måste du öfvergifva honom aller ock försvinna, på det han må blifva mera efterböjlig för konungens vilja. Om du verkligen älskar honom, om du ej vill se honom beröfvad sin makt och välde, så skall du afstå från honom och i så fall skall äfven jag vara nådig mot dig; jag skall glömma att en mjölnares dotter korsat Louises af Savojen planer, och jag skall icke krossa ditt öde: När jag hörde denna hatfulla och hämndgiriga qvinna tala sålunda, blef jag rädd för mr de Bourbon, och jag lofvade att öfvergifva honom. Jag svor att iakttaga tystnad öfver hvad som tilldragit sig och att lyda de befallningar I som blefvo mig gifna. skade i mitt öra: — Men det är icke allt, Suzanne, och om du vill vinna min gunst så måste du rätta dig efter de vilkor jag uppställer. Du skall återvända till konnetabelns hotell och fortfara att tjena honom som en tillgifven page. Jag såg på henne med ett uttryck af förvåning som väckte hennes löje, och hon fortfor: — Men då du tjenar honom, skall du spionera på alla hans steg; du skall redogöra för mig hvilka vänner och främMen då drog madame dAngoulåme mig till sig och hvi