Göteborgsposten – 8 december 1862, sida 1

perslapp som hon lösslet ur en portfölj, hvarefter hon ringde bå en silfverklocka. En man kom in. — För bort denna flicka, sade hon, lemnande honom den skrifna papperslappen. Mr de Montchenu skall ansvara mig för henne. Man instängde mig i en bärstol, hvars läderförhängen voro fördragna; jag fördes hit och inspärrades i denna jernbur, der jag är dömd att dö af törst och köld, långt bort sas solen, långt från Carl af Bourbon. — Nej, Suzanne, du skall ej dö långt från mig! utbrast Pompö6rants kamrat med sväfvande röst, skyndande bort till den fångna. Den arma flickan utstötte ett hjertskri och hopknappte sina händer samt fästade sina stora svarta ögon på den falske ryttaren. — Känner du icke igen mig, Suzanne? — Hon utbrast: — Carl! Carl! är det ni? — Sakta! varnade Pompårant; väggarne här hafva öron. — Har Gud ändtligen hört mig? återtog hon tyst och ödmjukt. Har mitt hjerta icke bedragit mig, är det verkligen ni Carl? Har ni nedstigit i denna håla för att komma till min räddning? Ack, det är för sent! Fordom fann ni mig vacker. Påminn er den forna Suzanne, men se icke på mig, ty ni skulle blott förfäras. Carl ni är ju icke madame dAngoulåmes fånge? Misstro den elaka qvinnan, misstro henne, men akta er att uppväcka hennes vrede. — Suzanne, svarade konnetabeln, konungamodren har