Göteborgsposten – 6 december 1862, sida 1

upptäckte min hemlighet? Ja, men han sökte ej att missbruka min galenskap; han ville skicka mig tillbaka till min far, men då han såg min stumma förtviflan hade ban medlidande med mig. Från medlidande till kärlek är vägen icke lång! Jag var ung och vacker; slutligen tillstod han att han tröttnade att bekämpa sig sjelf. Ja, under ett helt år var Suzanne Lallier älskad af den man som försmådde prinsessors och drottningars kärlek! Jag var alltför lycklig och det kunde icke vara länge. Jag frågar mig ännu i denna stund om ej hela detta år varit blott en dröm. Qvafd af sina minnen tystnade hon. Pompårant gick närmare. — Och på hvad sätt blef ni väckt ur denna dröm ? — Genom ett åskslag. Jag hade en vän, fortfor hon bittert, Blanche dArmailles. IIOn var anställd hos hertiginnan af dAngouleme; hon var på samma gång hennes och min förtrogna, och naturligtvis bedrog hon mjölnarens dotter för att tjena sin höga matmoders intressen. IIvarje dag skref jag till henne, hvarje dag var jag angelägen att mundtligen meddela henne min lycka. En morgon fick jag ett bud från m:lle dArmailles som kallade mig till palatset; jag lydde. En kammartjenare sade att hon väntade mig bos madame dAngouleme. Jag anade en olycka och kände mig frestad att vända tillbaka. (Forts.)