Göteborgsposten – 6 december 1862, sida 1

vidden af min galenskap. Hans namn inflätade sig i alla mina böner, hans manliga ansigte föresväfvade mig i mina drömmar, och omedvetet smög sig ofta hans namn öfver mina läppar. Jag blef orolig och nästan ursinnig när jag icke längre fick se honom; långt ifrån att skiljsmessan qväfde den vansinniga kärleken, kom den den blott att så mycket häftigare uppflamma. Förgäfves bjöd mig mitt förnuft att bekämpa den; det var som om jag kämpat emot en demon. Jag ville återse hertigen, nödvändigt återse honom. En natt lemnade jag min faders boning sedan jag kysst hans panna der han låg i sin sömn. Jag medtog några af mina småsaker och begaf mig, äfven jag, till Paris. Hon qväfde en suck och fortsatte med ännu kortare och feberaktigare stämma: — Mille Blanche dArmailles, min disyster, var hoffröken hos konungens moder. Henne uppsökte jag, och jag var djerf nog att tillstå allt för henne. Jag väntade mig förebråelser, stränga tillrattavisningar; men, besynnerligt nog! hon tröstade mig och lofvade att genom sitt inflytande laga att jag skulle få återse monseigneur hertigen af Bourbon. — Åtta dagar derefter lät hon mig anlägga en pagedrägt, och under denna förklädnad inträdde jag i tjenst hos konnetabeln, utan att ens söka göra mig reda för orsaken till mille dArmailles eftergifvenhet för min önskan. Den fångna var nu så utmattad att hon måste göra ett uppehåll. Hennes bleka och utstående kinder flammade af en hektisk rodnad. Efter några ögonblick fortsatte hon sin berättelse : — Ni gissar, förmodar jag, att mr de Bourbon snart