Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 2

lar, ty de skulle göra ett slut på mitt lidande. Men hvem skickar er hit, min gode herre? Är det den elaka damen? Misstro henne om hon småler. Ah, ni känner henne icke så väl som jag. Från hennes fängelse kommer man aldrig ut, min berre. — Vi äro för några timmar edra kamrater i fängelset, det är allt, svarade Pompårant, icke mäktig att undertrycka en lindrig rysning. — För några timmar? upprepade bon liksom begrundande. Stackars dårar! Och det tror ni? Men jag säger er att man ej kommer ut ur den mäktiga damens fängelser. Ingen kan kämpa emot henne, det vet jag som kommer att dö här. Ni hoppas en dag återse dem ni äl-ka, men jag skall aldrig få återse den för hvilken jag lider. Jag är likväl glad öfver att lida för hans skull, churu det är förfärligt att alltid vara törstig . .. och alltid frysa. Det finnes ögonblick då man glömmer Gud, då man skulle sälj: sin i djupet af hjertat gömda kärlek för en vattendroppe. Köttet är så svagt och uselt. Men den elaka damen har ingenting fått veta, och jag skall tiga, tillade hon :ned triumferande röst. Derester fortfor bon, betraktande kaptenen med en misstänksam min: — Hvem har skickat er hit, min herre? — Det är en ädel dam som velat iaplanta i vårt minne ordspråket att: sanningen är icke alltid böra. — Ah! ni har sagt en qvinna sanningen! Rarrar! hon skall veta att hämnas. Jag är slugare än ni, ig, sade den ngenäm att