Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 2

Hon tycktes göra ett försök att sammanhälla sina tankar och mumlade: Carl af Bourbon var hans general ... Och straxt derefter: — Ni skall snart blifva fri, sade ni, min herre? Skulle ni kanske vilja åtaga er ett uppdrag? Kaptenen utsträckte sin hand mot henne: — Jag svär att framföra ert ärende, vore det äfven med fara för mitt lif. Den fångna klappade sina knotiga händer och började skratta som ett barn. — Är jag icke tokig, sade hon med feberaktig ifver; jag bar aldrig velat besvara min gode fängvaktares, Bernards, frågor, och er, som jag icke känner, er ämnar jag anförtro min hemlighet. Men ni älskar Carl af Bourbon. — Vi äro krigskamrater, sade Pomprant; jag har tvenne gånger blifvit blesserad vid hans sida. — Då är ni en bra karl och ni skall icke skratta åt min olycka, återtog hon melankoliskt. Afbryt mig icke, ty mitt hufvud är svagt, och jag skulle kanhända icke erinra mig det förflutna om jag blefve afbruten. Jag är blott en fattig mjölnares dotter från Chantelle. Mitt namn är Suzanne Lallier. (Forts.)