Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 3

gen inom Grekland. Der hyllar man alltjemt prins Alfred, hvars popularitet är i stadigt stigande. Dessa sympatier för England skola antagligen afgöra utgången af valen till nationalförsamlingen, hvilken, efter allt hvad man kan sluta, tyckes skola erhålla en absolut engelsk färg. Antingen nu England emottager prins Alireds val eller icke, har det emellertid lyckats tillintetgöra hertigens af Leuchtenberg kandidatur, och skall nog, ifall det ej finner sig hugadt lemna prins Alfred, kunna med mera styrka och afgörande inverka på nytt konungaval. Spelet är onekligeh fint, och har ett omisskänligt slägtdrag af Palmerston. Att denne senare ingalunda skulle ha någonting emot: prins Alfred på Greklands tron, kan väl tagas för visst, men drottning Victoria ar fortfarande emot hela saken, och engelska folket, som har förkänning af de många svårigheter den grekiska frågan kan ådraga detsamma, är ej heller böjdt derför. Emellertid skall ett engelskt familjeråd i dessa dagar sammanträda hos drottaingen, för att bestämma om saken, så att man väl snart kan ha att vänta sig någouting mera bestämdt i afseende på utgängen. Lancashire, Englands bomullsfabriks-distrikt, hemsökes för närvarande ej allenast af den genom arbetslösheten förorsakade stora nöden, utan äfven af en sträng vinter, hvilken jemväl sträckt sig till andra orter å den britiska hallön, der lidandena äro djupa och outhärdliga. England hotas af en svår kris genom dessa olyckor, hvilka nu trycka det. Om Rysslands militära och sjökrafter yttrar bl. a. en korrespondent följande, som förtjenar uppmärksamhet: Den ryska armen angifves otticielt till 1,300,000 man. Enligt sista berättelsen från det medicinskt-militära departementet sjuknar i medeltal halfva armen under arets lopp. Såsom orsaker dertill angifvas: 1) nedslagenheten hos den rekryt, som, för alltid sliten ur alla sina forna förhallanden, lätt förfaller till svårmod och sorgsenhet; 2) den osunda ekiperingen; 3) den daliga födan, 4) det osunda lägeroch kasernlifvet; slutligen 5) den tunga packning som soldaten maste Lära. Om den ryska härens moraliska och intellektuela tillstånd heter det, att enligt en dagordre af d. 20 mars d. å. kunde af 100 gardessoldater inom artilleriet 84, i infanteriet 68 och i kavalleriet 58 läsa och skrifva. I den finska skarpskyttekären kunde alla soldater läsa och skrifva. Inom den egentliga armsen är förhallandet vida ogynnsammare. Den stora massan af soldaterna har uppvuxit nästan utan all undervisning, och sjelfva officerarne hafva till största delen blott erhållit en ringa bildning. Soldaternas tjenstetid, som i början af detta sekel varade 25 ar, har så småningom minskats till 15 år och skall under nästa är ytterligare reduceras till 12 år. Det gafs en tid, och det ar ej så länge sedan, då officerarne vid garden, isynnerher gardeskavalleriet, betraktade sig sjelfva och ull en del äfven ansågos af andra som de mest bildade menniskor i verlden. Modernt kallprat på transka språket, skicklighet i dans, en smäktande sång vid guitarren och fin smak 1 klädseln samt ekipaget gällde som de vigtigaste kännetecknen af sann bildning och som de hufvudsakliga fordringarne tor en snabb karrier. De unge män, som utgingo ur gardes-junkerskolan, bletvo vanligen inom sex år majorer och ingingo derelter såsom ofverstar 1 ett armeregemente. Den unge ötversten sökte då genom minskning i den för soldaten bestämda provianten bot för de refvor, som gjorts i hans förmögenhet under de sex åren i Petersburg. En sådan general, hvilken ur junkerskolan genom gardet uppstigit till de högsta militåra grader, gällde ej allenast gentemat fienden som en fullkomlig hjelte, utan syntes afven lämplig tor hvarje hogre embete och rekommenderades företradesvis. Senaten och riksrådet voro fulla at militära storheter; en kavallerigeneral blet kurator för universitetet i Dorpat, en husargeneral president i den heliga synoden o. s. v. Lyckans gunstlingar likuade drag för drag de unga ädlingarne på Ludvid XIV:s och d. XV:s ud. Det kejserliga vinterpalatset öppnades för de unga gardesofficerarne, de spelade der de förnämsta rollerna, och hela aristokratien och den hogre embetsmannasocieteten smyckade sina salonger med brokiga gardesuniformer. Men slutligen kom kriget. De redan på förhand segerdruckna salongshjel tarne lemnade Petersburgs salongsgolf och skyndade ull Donau, för att der inhösta krigarlagrar. Men vapendansen var en helt annan dans, än den de gamla och unga gener ralerna lärt i Petersburg. Ryssland blef utmattadt af lidna nederlag. Sedan dess har de anga gardesofficerarnes ställning alldeles forändrats; salongerna äro slutna för de brokiga uniformerna, och oificerarne måste genom andra egenskaper, än genom skicklighet i dans