Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 1

sitt hufvud emot stängerna i buren. Då utstöter hon suckar och jemmerliga skri, och ett namn kommer ofta på hennes läppar, hvilket hon öfverhopar med de rysligaste sörbannelser. — Och detta namn är? frågade hertigen. — Hertiginnans af Angouleme, svarade den unge mannen med sänkt röst, likasom om han fruktat att med blotta I namnet uppväcka den fångna. — Breaynnerligt! mumlade mr de Bourbon darrande. Pomperant fattade facklan och förde den längsefter stängerna, men han kunde icke urskilja dragen hos den okända som fortfarande satt ororlig, som om hon varit huggen i sten. — Hennes raseri varar ungefär tjugo minuter, återtog Didier; derefter börjar hennes röst rossla, och hon faller sanslös ned samt ligger sådan tills törsten eller kölden återuppväcker henne, — Och hvarje natt alltid samma kris? frågade konnetabeln. — Hvarje natt framemot klockan ett ligger jag alltid och lyssnar med outsäglig ångest efter att anfallet skall begynna. Dessa klagande och tröstlösa skri sönderslita mitt hjerta, och likväl är jag alltid rädd för att icke mer få höra dem. Trots hennes ungdom och lifliga natur skall den arma menniskan icke länge kunna uthärda ett dylikt tortyrlif häri bennes enslighet och öfvergifvenhet. Och då de båda ryttarne fortfarande förblefvo tysta åskådare fortsatte han: — Förstå ni, mina vänner, detta djefvulska och fort— — ä ——————————————