Göteborgsposten – 4 december 1862, sida 1

Montchenu är okunnig om skälet till denna qvinnas fängenskap. — Och er nyfikenhet, mr Didier, har aldrig förledt er att fråga denna eländiga? Den unge mannen tycktes blifva brydd. — En enda gång har jag inträdt i detta fängelse, mindre af nyfikenhet än af medlidande, och jag har talat så mildt och vänligt till henne som till ett sjukt barn, jag har bedt henne hafva förtroende till mig, jag har sagt henne att hon i mig icke skulle se någon af sina plågoandar! men trots alla mina ihärdiga böner har hon blott svarat med suckar. — Är hon ung, vacker kanhända? — Hon var det, men hennes lidande har varit rysligt. Hon är intagen af en oöfvervinlig fasa. En tid hade jag hopp att få lära känna den hemlighet som omhöljer hennes föregående lif, ty hvarje natt hör jag hennes sönderslitande skri ända upp i mina rum. — Igenom dessa fängelsemurar? afbröt Pompårant misstroget. — Alla hvalfven här nere äro trattformiga, och från hvart och ett leder ett hörselrör genom muren upp till ett kabinett som ligger näst intill min sangkammare. Jag är således, tillade Didier småleende, mot min vilja en spion. — Och ni har icke någon gång kunnat ens gissa den hemlighet som hon så envist döljer? — Nej, och dock gripes den olyckliga hvarje natt af en ursinnig galenskap. Jag hör henne rulla och vrida sig som en fördömd omkring i sin bur. Jag hör hennes tänder hacka, af vrede eller af köld vet jag ej, jag hör henne slå